eliasmama

Det började torsdag (6/5) kväll vid 21.00. Vi hade varit ute och fiskat lite, jag kände under tiden vi var ute hur jag hade små små sammandragningar. Men inget jag tänkte på, hade ju haft värre sammandragningar förr. Iallafall så vid 22.00 gick slemproppen. Men inget mer, dem säger ju att slemproppen kan gå flera gånger under graviditeten och återbildas, ja så jag oroade mig inte. Sammandragningarna blev lite värre men inget att oroa sig för, jag tog en dusch och två Alvedon och somnade gott. Vaknade någon gång under natten av värkarna, dem gjorde ganska ont men var väldigt oregelbundna. Somnade till slut om men vaknade igen när Kristoffers väckarklocka ringde kl 04.00. Vi små pratade lite och jag berättade att värkarna dragit igång men att det var typ 20-25 min mellan dem. Vi bestämde att Kristoffer skulle åka och jobba iallafall, och ja jag somnade om ganska snabbt för att vakna vid 07.00 igen av värkarna. Nu med 10-15 min mellanrum.

Pratade med Nathalie under tiden och frågade vad hon tyckte jag skulle göra. Låg i sängen tills klockan var ca 10.00 och ringde då in till förlossningen (SÖS) hade sjukt ont och jag försökte verkligen andas igenom värkarna. Visste inte om jag skulle ligga, sitta eller stå för det gjorde verkligen skit ont. Klockan 12.00 ringde jag Kristoffer och bad han komma hem. Dem på förlossningen tyckte att det skulle vara en bra idé. Han frågade om det var panik och jag sa nej så han åkte strax därefter. Men eftersom att han åker kommunalt så var han nog inte hemma förens vid 15.00 Han åkte iväg för att hämta lite pengar och tanka bilen och under tiden så ringde jag till förlossningen och sa att jag inte står ut längre. Då var klockan ca 17.00

Dem sa att dem hade fullt och jag började stört grina, ville ju föda på SÖS ingen annanstans. Kvinnan i andra änden skulle ringa runt för att se vart det fanns plats och jag hoppades verkligen på Huddinge för vi ville inte åka till Södertälje vilket det blev iallafall. Det var fullt även på Huddinge, typiskt.

Vi kom in till Södertälje sjukhus vid 19.00 ungefär och fick träffa en super mysig barnmorska som satte på CTGn där man kunde se att mina värkar kom med ca 4-5 min mellanrum och var ända upp till toppen. Hon tyckte jag var duktig som hade stått ut så länge hemma. Hon sa att dem absolute inte skulle skicka hem mig utan nu skulle det föddas barn, åh vad jag var lycklig ÄNTLIGEN!!!

Vi fick byta rum till ett förlossningsrum, sängen var lite skönare men inte mycket. Vi pratade lite med barnmorskan och hon ville kolla hur öppen jag var, besvikelse endast 2 ynka cm. Livmodertappen var dock mogen och utplånad. Hon frågade vad jag kunde tänka mig för bedövning och jag svarade lustgas och EDA. Men det fick vänta lite. Hon såg min besvikelse att jag hade inte hade öppnat mig mer och förklarade då att akupunktur triggar igång förlossningen så det ska gå lite fortare, så trotts min äckliga nål rädsla så fick hon sätta några nålar i ryggen och hälarna på mig, då var klockan ca 20.10. Och ja så fort hon skulle skruva på dem där så kom värkarna och dem gjorde rent ut sagt för jävla ont. Jag visste att varje gång Kristoffer (han fick ta över) skulle vrida på nålarna så skulle en värkk komma, jag fick panik varje gång och bröt ihop, men det var något som behövdes göras.  Hon gick hem lite senare och vi fick två nya som vi inte riktigt kom överens med. Dom gjorde en ny undersökning vid 23.30 för att se hur mycket jag öppnat mig och jag stod fortfarande stil på mina ynka 2 cm. BESVIKELSE!!!! Klockan 21.20 får jag lustgas 50/50. Nu fick jag även dropp för att för att få det att gå ytligare lite fortare.

Stackars Kristoffer fick sitta i en obekväm stol och underhålla mig. Senare fick han min Saco säck som jag legat på alla fyra på. Han la den på golvet och försökte sova lite. Vart kanske några ynka minuter då mina värkar bara blev starkare och starkare. Dem gjorde sjukligt ont. Ville känna hans närhet och ha han precis intill mig. Stackaren säger jag bara.  

Klockan 02.15 sätter dem EDAn på mig och jag får bedövning, som tyvärr inte hjälpte. Dem trycker i mer men inte heller de hjälpte. Klockan 06.05 tar dem hål på vattnet på mig. Jag känner hur det bokstavligen forsar mellan benen på mig, inte det skönaste kan jag tala om. Fortfarande öppen 2 ynka jävla cm, vad fan händer egentligen?

Klockan 08.00 är jag öppen 5 cm. Halleluja moment kan jag tala om. Sakta men säkert börjar det ta sig, hur länge till ska vi behöva hålla på? Fortfarande smärtpåverkad. Och värkarna gjorde så jävla ont. Lustgasen var nu min bästa vän sedan ett par timmar tillbaka och det var fullt ös på den 100/100, så fort en värk kom så skrek jag i masken, gud jag hoppas att det inte hördes ut till dem andra. För i sånt fall så måste jag ha skrämt livet ur dem. Lustgasen tog inte bort smärtan men att bara få försvinna i ett par sekunder gjorde allt. Jag hade så jävla ont. Mina värkar kom nu med max 1 min mellanrum ungefär och jag hade så kallade tvillingvärkar. När en värk kom så gick den upp i toppen och sedan ner igen och direkt när den gått ner så kom nästa och gick upp i toppen. Stackars Kristoffer som stod bredvid och inget kunde göra. Vilken mardröm. 

Tårade forsade ner för kinderna på mig. Jag hade ingen kraft i kroppen, jag orkade verkligen inte längre. Detta var den värsta mardrömmen i mitt liv. Klockan 09.00 kommer en gynekolog läkare ner. Dem har fattat (äntligen) att det är något som inte står rätt till. Hon känner efter och får även göra ett ultraljud. Där ser dem att han ligger fel. Hans huvud ligger snett i bäckenet så han kommer inte ut. Hon vill avvakta ytligare en timmer för att se om något ändrar sig??? Hallå vi har legat här hur länge som helst ser du inte att jag har ont? Jag bokstavligen skrek rakt ut "Jag orkar inte längre, jag tar livet av mig" Dem har skrivit i min journal "Skriker och gråter, orkar inget mer likblek"

Efter en timme bestäms det för kejsarsnitt. Jag har inte öppnat mig något mer och han ligger fortfarande snett. Dem tar bort droppen och på mig och Kristoffer får byta om. Vi åker upp till operationen. På vägen får jag panik, jag vill inte göra kejsarsnitt. Jag börjar gråta och får panik. Ryker tag i Kristoffers hand och ber honom att jag vill inte göra det här, jag är rädd jag vill inte. Jag ser hur han gör allt för att kämpa emot tårarna. Han ser rädd ut.

Dem sätter bedövning på mig genom EDAn som gör att jag inte ska känna något från brösten och neråt. Det får verka en stund. Jag minns att jag fick något riktigt äckligt som jag var tvungen att dricka. Det var något för tarmarna tror jag. Vi rullas in på operationen och dom bär över mig i en annan säng. Börjar förbereda inför operationen. Sätter upp skynke så att vi inte ska se något, tack och lov. Har Kristoffer vid min sida hela tiden. Jag gråter fortfarande, tror att jag har grinat i flera timmar nu. Jag säger att jag är rädd att jag inte vill. Jag vill inte ha barn längre, jag vart arg. Arg på honom (Elias) allt var hans fel, hade han bara legat ordentligt så hade ju inte det här behövt ske. Så säger dem att nu så ska dem börja och dem sticker kniven i mig och jag skriker. Alla stannade upp och blev helt chokade.

Nu bokstavligen sprutade tårarna från ögonen. Jag kände kniven, jag kände hur dem skar i mig. I all hast så kastar dem ut Kristoffer och talar om för mig att jag måste sövas och det är nu. Jag får en mask för mun och näsa och så säger dem "När du vaknar sen så kommer du ha lite ont i halsen" Det är det sista jag minns.

Jag vaknade på uppvaket, såg Kristoffer komma med han i famnen, jag vart arg jag ville inte ha honom, jag ville inte se honom. Så jag blundade och somnade om. Stackars Kristoffer där satt han med ett litet barn i famnen en flickvän som var helt förstörd. Jag undrar vad han tänkte.  

Elias kom till värden kl 11.42 vid 15.00 vaknar jag upp. Inte lika arg men besviken att det var tvunget att sluta så här. Jag frågade Kristoffer vad det var, och han tittade stolt upp på mig och svarade en kille. En liten pojke hade vi fått. Jag som var säker på att vi skulle få en liten Nova, haha.. Dem kom och kollade till mig och sa att det fanns ett familjerum ledigt om vi ville ha de, och vi svarade ja på en gång. Men det skulle dröja någon timme innan vi kunde få de. För dem som var där skulle flytta ut och så skulle rummet städas. Men det gjorde inget bara vi tre fick vara tillsammans.  

Kristoffer hade lagt Elias bredvid mig, han sov. Och han var det sötaste jag sett i hela mitt liv. Tänk att detta var mitt barn, han var min. Vi somnade alla tre en stund. Kristoffer satt på en stol och hängde på sängkanten med huvudet, åh vad jag tycker synd om honom. Han har inte fått lega skönt på hur många timmar som helst. Klockan 16.45 får vi åka ner till BB, till vårat rum. Det följer med två sköterskor in som kolla läget och frågar om vi vill ha lite mat. En stund senare kom dem in med Krovstoganoff med ris och en förlossnings bricka. Vi åt lite utav maten och sen började vi skicka sms till dem närmsta. Strax därefter somnade vi. Helt utmattade.  

Eftersom att jag förlorade 1600ml blod under operationen så var jag tvungen att få blod. Sammanlagt fick jag 4 påsar blod under våran tid på BB. Jag hade självklart ont men mådde bra i övrigt. Fick morfin mot smärtan. Jag behövde bara plinga på klockan så kom dem med morfin, hur underbar som helst.

Så vi åkte in till Södertälje sjukhus fredagen den 7/5. Blev inskriva 19.16. Lördagen den 8/5 kl 11.42 kom Elias Kristoffer Thorslund till världen. 4550gram och 54 cm stor var han, 35cm runt huvudet. Min underbara unge. Och måndagen den 10/5 vid 21.00 fick vi åka hem. Jag har nog aldrig längtat hem så mycket i hela mitt liv tror jag. Den absoluta bästa dagen i hela mitt liv, helt obeskrivligt vilken känsla det är.